Top

Lycka är ett riktigt bra spårarbete :)

En härlig känsla är ju helt klart att fara efter en spårhund som jobbar så fint! Det fick jag göra efter Qaxi igår kväll 🙂

Hade lagt ett 900 m långt spår med 5 apporter (två pinna, två snusdosor och en boll). Det fick ligga i ca 2 timmar. Hittade ett bra ställe så vi även kunde få äng/hage med kort gräs.

Qaxis spår
Så här såg det ut! Markeringen diffar ju lite på 5-10 m så allt blir ju inte så jätte tydligt hur jag gått, men ungefär.

Fick med en hel del terrängskiften 🙂 Började i gles skog med lite berg och vitmosssa, elgata, finare granskog med mossa, flera vinklar och en apport (som markerades fint på elgatan) 🙂 Sen kom vi ut på en gammal äng/hage med kort gräs (himla bra! Det måste ju vi träna extra på) Där fick hon vinklar, gick i ett stort S och en apport här som också markerades fint 🙂 In i riktigt jobbig skog. Tät granskog med endast barr på marken, sen hade dom avverkat där inne, så på ett ställe gick det bara över massa grenar och ris. Men sen vinkla jag in i lite finare granskog igen. Och en till apport som markerades såklart 😉 Som sagt, ganska mycket terrängskiften och klurigheter/roligheter 🙂 Vi spårar vidare och kommer ut vid en gammal lada, så nu blir det en bit med gammal trädgårdsmark. Här hittar vi ytterligare en apport 😉 Vidare in i granskog igen. På ett ställe gick jag lite huller om buller och på ett ställe gjorde jag en återgång. Vidare över en geggig grusväg och hittar snart slutet. En boll 😀 Lyckan är total hos Qaxi. Och matte!!! Qaxi hade spårat såååååå fint!!!!

Riktigt glad att hon arbetade så fint i alla vinklar! Happy happy!

Qaxi är nämligen ingen hund som är självmotiverad i spåret. En del hundar älskar ju att spåra och motiveras av bara själva spårarbetet. Med Qaxi har jag fått jobba mycket (och får jobba mycket) med just spårarbetet. Men det var väl i höstas det lossnade på riktigt för oss. När jag tillslut kommit underfund med hur hon fungerar i spåret. Och det var flera olika saker. Dels, motivation. Varför ska man spåra och spåra och spåra. Jo, det måste ju va värt det såklart, tycker Qaxi. Så i höstas provade jag att låta husse gå spår som han gömde sig i slutet av. Nu talar vi spår sa Qaxi och gick i gång otroligt på det 🙂 En annan sak är belöning vid apporterna. Dels måste hon belönas upp, för att höja spår motivationen. Men, hon har ju lite problem med just bollar 😉 Så hon hade jätte svårt att komma igång och spåra efter apport förut. Det har blivit tusen gånger bättre efter att jag tar det ganska lugnt nu för tiden. Hon får sin boll. Så myser vi lite. Vi plockar bort den så kan hon få någon gobit. Mycket lättare att återgå till spårarbetet efter det 🙂 En annan sak verkar vara variation och klurigheter. Blir spåren för slentrianmässiga utan svårigheter verkar hon själv börja överarbeta spåren. Och tycker dom tillslut blir ganska så trista. Så jag måste klura till det för lilla Qaxi. Hon vill ha utmaningar! 🙂 Och till sist. Inte spåra för ofta. Ca 2 spår i veckan är nog en bra riktlinje jag får gå på.

Men känslan när man hänger på en klockren spårhund genom ett spårarbete är så häftigt! Och den känslan fick jag verkligen igår!

Underbara Qaxi !love!

1 Comment