Top

Träningsinsikter… Och Räddningen?

Uuuh… kändes sådär när klockan ringde i morse 😕 Kom i säng sent gjorde jag med… och vakna mitt i natten och kunde inte somna om. Så fick ligga och spela spel på mobilen tills ögonen blev tunga igen. Känns ju inte som om man har haft 2 veckor semester inte. Skulle behöva minst 2 till 😐 Men, det är bara ta itu med saker och ting. Man får vara glad att man har ett jobb. Och ett så pass bra jobb 😉

Igår blev det träning igen. Har blivit träning varje dag hela den här veckan! Som det ska vara 🙂 Blev ett längre hårt spår på en mack inne i stan. Blev övergångar mellan asfalt-kort gräs och kort gräs-asfalt Och en hel del vinklar på båda underlagen 🙂 Qaxi skötte sig bra. Alla apporter markera hon med!


Nöjd med sin boll vid en apport (en liten skinnbit) 🙂

Hon får ju bara sin boll vid apportmarkeringar. Så får hon ligga och tugga på den en liten stund. Helt själv. Jag kan sätta mig på huk och mysa lite med henne och säga att hon är världens duktigaste 🙂 Alldeles lagom belöning för Qaxi. Förut när jag busa upp henne hade hon så svårt att koppla om till spår igen när jag plockat bort belöningen. Vi kunde stå bra länge innan hon tog upp spåret igen. Och när hon väl tog upp det kunde det lätt bli pannkaka av allt ihop. Nu dock är det nemas problemas. Jag tar bort bollen och ställer upp henne. Hon är “upprörd” i några sekunder 😉 Sen är det spår som gäller igen till 100%! Det är ju ett genomgående “problem” med den lilla svarta. Hennes belöning. Och hur upprörd hon blir när den plockas bort.
Alltså har det inget med viljan att jobba att göra 😉

Den detaljen har dock klurat till det för oss många gånger. Tog lång tid innan jag förstod det fullt ut. Men vad mycket enklare allt blivit. Och Qaxi kan inte vara mer lycklig än att bara få ha sin boll. Så jag måste inte tjoa och tjimma med den. Dock brukar jag göra det t.ex efter sista apporten. När hon inte måste växla tillbaka till “spår-mode” igen 😉

Ni kan ju bara tänka er hur det rullade runt i den lilla schäferhjärnan när vi tränade Räddning. Ja, då ska ju figuranten tjoa och tjimma det värsta dom kan. Vilket pågick i ett drygt år. Stackars Qaxi hängde inte med så bra. Det var ju kaos där uppe. Tillslut förstod jag det. När jag tillslut förstod det över lag. Med lite hjälp av Jörgen Thynell 😉 Så ändrade jag om i spåret (oj vilken skillnad, hunden spårar som en tok!!) i lydnaden (allt går bra mycket bättre, men vi har en bit kvar, mer om det längre ner), uppletet (går som en dans idag!) det enda jag har gjort är att ha tagit bort belöningen helt. Ja, faktiskt. Och hon är bättre än någonsin. Istället för bollbelöning får hon ha kvar föremålet en stund. Jag myser med henne, säger “vilken fiiiin grej hon har hittat” då blir Qaxi sååå stolt 😉 sen får hon bära den en bit. Sen kan hon springa ut och hämta nästa och nästa… Sista föremålet får hon bära till bilen. Alltså kommer aldrig bollen längre. Men vilken skillnad. När jag tänker tillbaka blir man nästan tårögd. Upplet är något vi kämpat som tokar med. Första föremålet var oftast inga problem. Ut, hitta, in. Men sen. Sen gick det inte längre. Hon kunde springa ut 5 m och sen ställa sig och stirra på mig jag vet inte hur länge. Efter en lång stund om jag hade tur kunde hon springa ut igen. För att komma tillbaka och stirra på mig. Så här i efterhand är det korkat att jag inte förstod tidigare. Men vi prövade det vanligaste, belöna mera, när hon väl kom in med grej. Vilket (som ni säker inser) gjorde saken värre. Eftersom vi tränat upplet flera år och mest bara haft massa konflikter i det är det en underbar känsla när hunden springer ut igen och igen! Innan jag ändra om belöningen på uppletet hade det gått så långt att hon började välja grejer. Hon kunde hitta ett föremål men, nä, jag letar efter något roligare istället. Vid det laget var jag i upplösningstillstånd! 😉 Men sedan vi ändrat om i träningen (efter kursen med Jörgen) och kört på en ny linje… så ser jag idag en STOR skillnad! Är hunden feltränad en längre tid tar det ju självklart sin tid att det ska bli bra igen. Idag kan jag nästan få rysningar av välbehag när hon jobbar istället! Wow känsla.

Så lydnaden då, varför är vi inte helt i hamn där än? Självklart är det för att vi har tränat så sjukt mycket lydnad med tjo och tjim belöning. Under så lång tid. Så det kommer ta sin tid för Qaxi att landa helt enkelt. Samtidigt som jag måste hitta det optimala. Kom på en sak när jag gick till jobbet i morse som jag måste prova nästa lydnadspass. Att så fort hon börjar gå upp i spinn bara avbryta. Och hålla henne i halsbandet tills hon lugnar ner sig. Värt att testa 🙂 Så får jag se vad som händer. Jag är inte så orolig över lydnaden. Jag känner att vi är på rätt väg! Och det är huvudsaken 🙂


Qaxi i ruinerna 🙂

Och så till Räddningen. I samma veva ändrade jag även om i sökträningen för Qaxi. Hon skulle bara få bollen kastad till sig av figurant (med ett “bra” i vanlig samtalston) när hon skällt tillräckligt. Sen skulle figgen återgå till att vara medvetslös (som den skulle vara i ett äkta läge 😉 ) så fick Qaxi bära sin boll och få mys av mig! Träningsidiot som jag är tränade jag en hel del hemma på folk i min närhet. Här hemma blev det rätt alltid. Eftersom alla som figgade gjorde som jag ville. Oj vilken skillnad jag kunde se på Qaxi. Innan hade jag flashbacks av uppletet i vår räddningsträning. Första figgen, inga problem. Men sen var hon helt låst i den figuranten resten av sökrundan. Inte bra!!! Men nu helt plötsligt såg jag hur fort hon kunde koppla om. Och hur mycket hetare hon blev på att leta! Vi hade hittat rätt igen. Hunden går från klarhet till klarhet! Detta såg även mina figgar hemma, som ändå varit med från början 🙂

Det blev dock lite svårare på kursen. Det är INTE populärt att byta träningssätt helt och hållet fick jag bittert erfara. Tyvärr. Och många gånger blev det tjo, tjim eller kamp på kurstillfällena och direkt såg jag hur Qaxi hamnade i sina gamla konflikter och så var det träningspasset förstört. Tråkigt. Men jag kämpade på. Gav mig inte. Tjatade på alla hur jag ville ha det. Visade hur jag ville ha det. Tyvärr räckte det med att figgen började ropa BRAAA, DUUUUKTIG så tog vi ett steg bakåt i träningen. Men men… inget jag kan göra något åt. Här hemma hade hon inga tankar kvar på att figgarna ville sno hennes boll från henne. Hon kändes trygg och säker i vad hon gjorde. Hon sökte bättre och längre i från mig. Hon skällde bättre och bättre. Och jag tvekar inte en sekund när jag säger att hon skulle kunna bli en bra räddningshund! Det vet jag. Och det tror jag på. I alla fall om vi kört på med vårt nya träningssätt. Sen som alltid tar det en stund att träna om en “feltränad” hund. Och inte blir det bättre när det blir fel lite nu och då i träningen. Då tar det ännu längre tid!!

Ja, när jag säger skulle bli så stämmer det. Hon kommer inte bli det tyvärr. Och det är sorgligt och ett beslut jag tagit som jag gråtit över. Eftersom jag vet att vi skulle klara det! Mitt beslut att sluta med räddningen är inte bara att det var svårt att träna på ett nytt eget sätt. Nä, tyvärr har det mer om hur jag blev behandlad att göra. Baktalad, rena lögner, blickar, ord, kommentarer. Kändes som att jag var ett enda stort fel. Allt jag gjorde var fel. Kändes som att jag var tillbaka i skolan (och jag har ingen trevlig skolgång i mitt minne). Lite av detta har jag känt hela tiden. Men allt eskalerade när jag till råga på allt skulle vara besvärlig och byta träningssätt och träna tvärt mot alla andra 😉 Men vad ska man göra när man tränar på ett sätt. Man gör inga framsteg. Så byter man sätt och hunden går från klarhet till klarhet. För mig är det självklart.

Sista gångerna mådde jag rent av dåligt av att sätta mig i bilen och åka och träna. Den känslan var tung. Jag tycker räddningsträning är underbart kul, och det är något jag skulle vilja hålla på med. Men inte till vilket pris som helst. Jag vill må bra. Speciellt när jag tränar hund. Det är ju det jag lever av. Det är det som gör mig lycklig.

Sen måste jag ju säga att det fanns även några få bra människor. Såklart. Speciellt en av mina instruktörer! Han var som en instruktör skulle. Peppande, trodde på oss, men sa även vad han tyckte och såg. Uppskattade honom mycket! Tyvärr var han inte med så mycket sista tiden… Men han är en människa jag kommer att sakna. Och hoppas få träffa igen.

Så räddningsvärlden är inget för oss. Man måste vara på ett visst sätt, träna på ett visst sätt (samma sätt som man alltid tränat), punkt. Lixom what? Glad att jag har haft mina vänner, familj och en bra uppfödare i ryggen som stöttat och hejat på oss.

Men det tunga beslutet är fattat. Nu blickar vi framåt. Just nu är det lydnad, spår och upplet som gäller. Eftersom förra året mest bestod av räddningsträning så har vi lite att ta igen. Men så bra som det går nu så ser det ju lovande ut. bara lite mer trygga i lydnaden så borde en tävling inte vara långt borta? 😉

Sen får vi se vad som händer. Min dröm är att få använda min hund i skarpt läge av någon form. Det var därför jag började med räddningen. Vi får se om det öppnas någon ny dörr, åt ett annat håll. Det är jag öppen för 🙂 Annars mår vi bra av att träna som vi gör nu, med goa vänner. Med bästa Qaxi. Med öppna sinnen 🙂

4 Comments
  • Kristina Fornstedt

    O vad ledsen jag blir, o läsa, vad du blivit utsatt för! Tycker du är helt fantastikt duktig m din Qaxi! Låt ALDRIG någon få dej o ändra ngt, som du känner funkar för dej! Skit i avundsjuka o elaka människor, dom finns alltid där, även när du får stora framgångar! Gå på din känsla, är helt säker på att du o Qaksi kommer o gå LÅNGT!!! Var rädd om er! Kramar från Lycca Xtoj o Kristina

    7 January, 2013 at 11.33
  • Mamma

    Bästa, duktiga älskade unge! Du är bäst!

    7 January, 2013 at 17.35
  • Carina Simonsson

    Väldigt tråkigt att höra att det var så på din kurs.
    Kommer att sakna dig och Qaxi.
    Hoppas att vi ses i ett annat sammanhang.
    Stor kram från Carina och Milan.

    7 January, 2013 at 19.09
  • Anna

    Kul med långa inlägg med mycket inspiration! Tack! Ni är såå duktiga tycker jag

    7 January, 2013 at 21.49