Här är “våran gata”. Vi bor i det gula huset till vänster med ingång från innergården.

Så där såg det ut för ca ett år sedan. December 08. Inte mycket snö då heller. Men bättre det, än detta ständiga regn som verkar vara nu 🙁 Inget roligt att vara ute alls. Speciellt inte att fotografera…

Oftast när jag går ut och går med hundarna går vi “neråt”, då kommer man snart till en bro som leder över till andra sidan. Där är det “landet” med grusvägar och gårdar. Man kommer även till brukshundklubben den vägen 🙂

Går man däremot åt andra hållet, kommer man efter ca 1 min ner till toget (centrum). Dit går jag inte alls ofta med hundarna. Mest beror det väl på Smilla som fått panik så många gånger. Nu närmar hon sig 3 års ålder. Efter 3 år av slit med hennes rädslor… ville jag lite se hur “långt” vi hade kommit. Så bestämde mig för att korsa torget med Bessie och Smilla igår på promenaden. Svansen skjunker ju närmare torget vi kommer. Hon hoppar till för en människa, för en dörr som går igen, för blommor som blomaffären ställt ut. Men hon har inte panik! Hon tycker det är obehagligt och har svansen mellan benen. Men det är ingen vild panik, hon flyr inte, och hon är lite kontaktbar. Bara det känns på rätt väg. Vi tar oss förbi torget och kommer in på småvägarna på andra sidan. Där börjar hon släppa den hemska upplevelsen. Och detta känns absolut bäst med min “rädsle” träning. Från att ha fått panik och bara byggt på sig och på sig och på sig. Kom svansen upp igen. Visst fick jag “puscha” henne lite. Heja på henne. Så blev hon glad igen. Nästa ställe var dags att gå igenom. Busstorget. Det har Smilla tyckt varit ett hemskt ställe! Vi tog oss igenom det med svansen upp!

Då blir man lite lycklig. Med tanke på vilket slit jag lägger ner på hennes rädslor.

Smilla som skulle bli min tävlingshund. Hon blev mattes rehabliteringsobjekt istället. Sen kan man ju inte få en sådan här hund att bli “orädd”. Men man kan få henne att fungera i vardagen utan att hon mår allt för dåligt av det. Det var jobbigt när vi inte ens kunde gå utanför porten innan hon blev helskraj och helt okontaktbar… Så då kan ni förstå min lycka när vi kan ta oss förbi busstorget med hög svans!

Sen kan jag tycka det är lite tråkigt att man inte har fått något som hellst “stöd eller puschning” från Smillas uppfödare 🙁
Ett simpelt mail “Du gör ett jätte bra jobb med henne!” skulle betyda mycket. Eller bara ett mail där man undrar hur det går? Men men…
Ett tag var jag ju inne på att sälja henne till någon på landet… när det var som värst. Men jag valde att kämpa. Och det är jag glad för idag. Nu ser jag att hon klarar av att leva i vår vardag. Men man måste alltid tänka ett steg före med en sådan här hund.

Mitt mål med Smilla nu är att ta LPI! Nu har vi kommit så långt så vi nog kan gå in på en lydnadsplan utan att hon blir rädd och får panik för hindret. Som hände när vi tävla i Hallsberg. Kan vi nog klara av att ta det. Det skulle va väldigt kul! Ett 1:a pris har vi ju redan 🙂